2010-09-27
 00:43:19

Förlossningsberättelse del 1

Den 9 Juni 2010 vaknar jag runt 8:30 tiden och ligger och drar mig i sängen när jag plötsligt känner hur något "släpper" och det känns som jag kissar på mig, " shit, det är vattnet" tänker jag samtidigt som jag tar tag i telefonen och ställer mig upp, ser att det är en liten blodfläck på lakanet men tänker att det är ju helt normalt att det är lite blod det har ju barnmorskan sagt.. känner hur det rinner längs benen och tittar ner och ser att det bara forssar blod, jag får lite panik och tar mig till toaletten.. det stänker blod på hela golvet.. jag blev livrädd, ringde älsklingen och sa att han måste komma hem (han var på jobbet). Ringde sedan till mamma och frågade hur vattnet ser ut och hur mkt blod det kan vara, lite nervöst sa hon till mig att ringa förlossningen. Älsklingen var hemma på 2 minuter.

Han kommer in och ser allt blod på golvet och först då tror jag han blev riktigt nervös, han irrar omkring och frågar efter numret till förlossningen, dumma som vi är hade vi inte tagit reda på det så älsklingen fick starta datorn för att kolla på internet.. där står han framför datorn och skriker stressat och nervöst att han inte hittar det. Jag som kände mig ganska lugn för stunden fick leta fram det.

Vi ringde till förlossningen i Norrköping där vi planerat att föda, när jag förklarat läget frågade dom om jag känt några sparkar och när jag tänkte efter så kom jag inte ihåg när jag senast känt något, detta gjorde mig såklart riktigt nervös, tänk om skruttis inte levde. Dom ville inte ta emot oss och sa att vi skulle ringa till Eskilstuna (som ska ha bäst barnvård i södermanland) vi ringde till Eskilstuna som sa att vi skulle ringa efter ambulans och komma dit. Under tiden jag pratade med förlossningen sprang älsklingen runt som ett yrväder och packade ner kläder och sånt i en väska,jag hade ingen koll på vad han packade ner, jag tog tag i journalen.. det tyckte jag var det viktigaste, för bb väskan var ju inte packad. Han fick ringa ambulansen som kom på direkten. Jag krälade runt på golvet för att skura upp allt blod och grämde mig över att jag inte hann duscha.

När ambulansen kom bestämde vi oss för att älsklingen skulle ta egen bil, han drog fram bilbarnstolen och jag sa att den där behöver du inte ha med dig, inte trodde jag att vi skulle ha barn nu. Han var envis och skulle släpa med den iaf. Ambulanspersonalen var väldigt noga med att säga att om dom av någon anledning ökar farten så får inte älsklingen haka på... "oj oj tänkte jag, dom har ingen aning vem dom pratar med".

Jag fick be honom ringa till min mamma och förklara läget, jag visste att hon skulle vara nervös.

Kvinnan som satt med mig i ambulansen fick mig att behålla lite lugn även om jag innerst inne var livrädd för att vi skulle förlora vårat efterlängtade barn, efter halva vägen av den ca 1 timmes långa resan kände jag hur det rörde sig i magen, och ambulans kvinnan ville känna, och skruttis sparkade till,  jag såg i hennes ögon att hon blev lättad och det kändes som allting släppte, skruttis levde och det var allt som betydde något!


Sista magbilden hemma, 2 dagar innan skruttis kom!


Anna-Mamma till Kevin

Det får ni absolut när det blir klart! :-)



Jösses vilken panik och rädsla du måste ha känt!!

Kan tro att den där kicken i ambulansen var extra underbar!!



Trevlig helg! kram





PUBLICERAT: 2010-12-03, 09:56:08 | URL: http://annacondas.blogg.se/
Hanna

Oj, va läskigt de måste varit! :/ Skönt de slutade bra iaf och ni fick er söta prins :)

Kram



PUBLICERAT: 2010-12-03, 16:38:07 | URL: http://hanniie1.blogspot.com
Vi2blir3.se - Malin

Åh vad nervös jag var när jag läste, jag tänkte hur ska detta gå och jag vart nog lika lättad som amb. ssk när jag läste att hon sparkade!



Ser fram emot del 2!



PUBLICERAT: 2010-12-03, 20:58:51 | URL: http://vi2blir3.se

KOMMENTERA DETTA INLÄGG:

« NAMN Spara info?

« E-POST (publiceras ej)

« URL

Kommentar: