2010-12-19
01:04:02
01:04:02
Förlossningberättelse del 2
Vi fick ett eget rum direkt när vi kom upp till förlossningen och jag blev kopplad till en ctg för att kolla skruttis hjärtljud, älsklingen hade inte kommit än och tiden utan honom kändes som en evighet trots att det handlade om 6-7 minuter om ens det. Han var blek i ansiktet när han klev in i rummet tillsammans med en sköterska, tog en stol och satte sig vid mig och frågade hur jag mådde. Efter en stund med ctgn kom läkaren in och ville göra en undersökning för att se vart blödningen kom ifrån så vi fick flytta till ett annat rum.
Jag fick göra en gynundersökning. Det var mörkt i rummet och älsklingen satt i ett hörn, dom hittade inte var blödningen (som nu slutat) kom ifrån och läkaren ville göra VUL (vaginalt ultraljud), återigen blev jag lite nervös.. läkaren och sköterskan i rummet var så allvarliga. Under vul vände sig läkaren och tittade på sköterskan och sa - hmm det här ser ju inte såbra ut. Jag blev lite chockad, "vadå inte bra?" Jag tittade på älsklingen som såg lika frågande ut som mig sedan kände jag hur händerna började skaka och allt började bli suddigt - jag mår inte såbra fick jag fram med en ynklig liten röst, sköterskan sa att det var för jag satt upp och det blev tryck på magen, sedan hörde jag att dom tillkallade på mer personal innan allt blev svart och jag svimmade.
Jag rullades in i ytterligare ett rum där älsklingen och jag fick vara en stund utan att veta vad som hände, efter ett tag kom sköterskan in och satte sig på sängkanten och började prata om kejsarsnitt.. hon sa att jag inte fick äta något ifall det skulle bli snitt... jag förstod ingenting, vad är det som händer? vadå kejsarsnitt..., älsklingen fick mat och jag som inte ätit sen dagen innan fick sitta och titta på. När älsklingen var nere och fixade med parkeringen kom läkaren in (en annan, helt underbar läkare) Hon förklarade att skruttis låg fel med rumpan neråt och började prata om ett ev vändningsförsök, hon sa att det oftast görs i vecka 36 och att det inte var säkert det skulle funka på mig i vecka 38, men att det kunde vara värt ett försök hon ville bara se med ett ultraljud exakt hur skruttis låg. Hon sa också att det går att föda i säte också om jag nu skulle vilja det, då måste dom bara kolla så att bäckenet inte är för trångt.
Älsklingen kom tillbaka lagom till ultraljudet där det konstaterades att skruttis var fixerad med benen i bäckenet, läkaren var bra och förklarade och visade precis hur skruttis låg, hon tittade på mig och förklarade att det kommer bli ett snitt och att det inte fanns några andra alternativ, iom att han är fixerad med benen så skulle det aldrig gå att vända och inte heller att föda vaginalt. Hon sa också att förlossningen var på g och på ctgn kunde man se att jag hade sammandragningar, därför ville dom ha ut honom så fort som möjligt innan helgen, skulle förlossningen starta på riktigt skulle det bli akut snitt. Älsklingen och jag tittade på varandra.. det var ju inte såhär det skulle bli!
Nu var klockan runt 17 och middagen serverades, jag fick order om att äta då operationen inte skulle bli av förrän dagen efter, lite potatismos och två falukorvs skivor fick jag i mig och 20 min senare kommer läkaren in och frågar om jag hunnit äta.. - öh jaa svarade jag, det visade sig att det fanns en operationstid senare på kvällen, men den kunde vi inte ta då eftersom man var tvungen att fasta innan. Hon sa att vi skulle vänta 6 timmar och se om det kunde bli av på natten, dom ville verkligen ha ut honom.
Vi gick ut från förlossningsavdelningen för att ringa till våra föräldrar och berätta hur det låg till, kände mig sådär lagom fin i den stora vita sjukhusrocken och droppet som jag fick gå och dra på. Regelbundna koller gjordes med ctg. På kvällen fick jag även duscha, dock inte det lättaste med dropp... men så otroligt skönt!
Tiden till midnatt då vi skulle få veta om operationen skulle bli av eller ej kändes som flera år!...
Jag fick göra en gynundersökning. Det var mörkt i rummet och älsklingen satt i ett hörn, dom hittade inte var blödningen (som nu slutat) kom ifrån och läkaren ville göra VUL (vaginalt ultraljud), återigen blev jag lite nervös.. läkaren och sköterskan i rummet var så allvarliga. Under vul vände sig läkaren och tittade på sköterskan och sa - hmm det här ser ju inte såbra ut. Jag blev lite chockad, "vadå inte bra?" Jag tittade på älsklingen som såg lika frågande ut som mig sedan kände jag hur händerna började skaka och allt började bli suddigt - jag mår inte såbra fick jag fram med en ynklig liten röst, sköterskan sa att det var för jag satt upp och det blev tryck på magen, sedan hörde jag att dom tillkallade på mer personal innan allt blev svart och jag svimmade.
Jag rullades in i ytterligare ett rum där älsklingen och jag fick vara en stund utan att veta vad som hände, efter ett tag kom sköterskan in och satte sig på sängkanten och började prata om kejsarsnitt.. hon sa att jag inte fick äta något ifall det skulle bli snitt... jag förstod ingenting, vad är det som händer? vadå kejsarsnitt..., älsklingen fick mat och jag som inte ätit sen dagen innan fick sitta och titta på. När älsklingen var nere och fixade med parkeringen kom läkaren in (en annan, helt underbar läkare) Hon förklarade att skruttis låg fel med rumpan neråt och började prata om ett ev vändningsförsök, hon sa att det oftast görs i vecka 36 och att det inte var säkert det skulle funka på mig i vecka 38, men att det kunde vara värt ett försök hon ville bara se med ett ultraljud exakt hur skruttis låg. Hon sa också att det går att föda i säte också om jag nu skulle vilja det, då måste dom bara kolla så att bäckenet inte är för trångt.
Älsklingen kom tillbaka lagom till ultraljudet där det konstaterades att skruttis var fixerad med benen i bäckenet, läkaren var bra och förklarade och visade precis hur skruttis låg, hon tittade på mig och förklarade att det kommer bli ett snitt och att det inte fanns några andra alternativ, iom att han är fixerad med benen så skulle det aldrig gå att vända och inte heller att föda vaginalt. Hon sa också att förlossningen var på g och på ctgn kunde man se att jag hade sammandragningar, därför ville dom ha ut honom så fort som möjligt innan helgen, skulle förlossningen starta på riktigt skulle det bli akut snitt. Älsklingen och jag tittade på varandra.. det var ju inte såhär det skulle bli!
Nu var klockan runt 17 och middagen serverades, jag fick order om att äta då operationen inte skulle bli av förrän dagen efter, lite potatismos och två falukorvs skivor fick jag i mig och 20 min senare kommer läkaren in och frågar om jag hunnit äta.. - öh jaa svarade jag, det visade sig att det fanns en operationstid senare på kvällen, men den kunde vi inte ta då eftersom man var tvungen att fasta innan. Hon sa att vi skulle vänta 6 timmar och se om det kunde bli av på natten, dom ville verkligen ha ut honom.
Vi gick ut från förlossningsavdelningen för att ringa till våra föräldrar och berätta hur det låg till, kände mig sådär lagom fin i den stora vita sjukhusrocken och droppet som jag fick gå och dra på. Regelbundna koller gjordes med ctg. På kvällen fick jag även duscha, dock inte det lättaste med dropp... men så otroligt skönt!
Tiden till midnatt då vi skulle få veta om operationen skulle bli av eller ej kändes som flera år!...
Hanna
Låter otroligt jobbigt att inte veta vad som sker :/
Så med andra ord när din BM sa att han var fixerad va det inte huvudet hon kände utan fötterna!? Borde hon inte känna skillnad på huvud och fötter? Hmm..
